Så många dörrar.

När jag tänker efter så var det bra att jag inte ens försökte söka till de utbildningar jag funderade över. Ett tag dividerade jag om psykologlinjen skulle passa mig (vilket skulle kräva ett 2.0 på högskoleprovet, jag är inte så smart), men tänkte efter att nej det skulle kväva min kreativitet.
Nu när jag jobbar så sporadiskt och har kvällarna fria så har jag kunnat tänka mer och mer på mig, och därför valde jag sjukgymnast. Min pappa var en läkare, och någonstans finns just denna önskan att också ta hand om någon. Jag vet att jag kommer vara pyssel-mamman som bäddar ner mina barn och är hemma så mycket det går när de är sjuka.
Bara tanken att kunna bidra till minskad smärta och mer livsglädje hos en människa är så överväldigande, att jag på ett fysiskt plan kan hjälpa till med det psykiska.
Jag ser möjligheter, jag kommer antagligen inte komma in till hösten, men tänker plugga och se till att jag får ett mer välförtjänt resultat på nästa högskoleprov. Jag vill bar ansvara över mig själv ett tag, och verkligen börja gå på vägen som leder till det liv som passar mig, inte som förväntas av mig.
Tänk, jag kulle kunna utveckla mig och bli massör, kanske naprapat, jag tyckte så mycket om att massera hästar. Personlig tränare ligger också där i bakhuvudet, eller tränare över huvudtaget.

Det här året har temat ”förändring” och jag känner det i mig, att det är först nu jag vågar göra det jag vill inte vad andra vill!